Ibland stannar jag upp och ser tillbaka på mitt liv och tänker att allt var mycket bättre förr. Sen tittar jag mig själv i spegeln och tänker att jag var en annan människa sist jag var brunett, och att jag inte känner mig som mig själv, och att jag är bättre nu. Hur går det ihop? Att människan jag var förr gillar jag inte lika mycket som den jag är nu, men allting var bättre förr än vad det är nu? Det funkar ju inte. Den ekvationen har ingen lösning.

Visst, jag saknar mycket. Många. Men jag vill inte vara någon annan stans är där jag är idag. Det finns alltid saker man vill ändra på, kring allt, men jag är så jävla nöjd jag bara kan bli, egentligen.

Förutom vissa petitesser, men så är det ju.

Det här skulle varit ett klaginlägg men det går ju inte nu, för då motsäger jag mig själv. Så det är väl bäst att sluta nu då, antar jag.