Inatt hade jag en fruktansvärt sjuk dröm. Jag kommer väldigt ofta ihåg mina drömmar, på gott och ont. Det svåra är ju att beskriva dom så att andra förstår, men jag ger mig på ett försök.

Så, i nattens dröm var jag gravid. Jag märkte det när min navel började bukta ut. Shit i helvetet, jag har ett barn där inne. Drog mig till minnes och tänkte "jamen jag vet ju redan att jag är gravid". Ja, det var lika konstigt som det låter. Min mage var gigantisk. Den var full med bristningar och den gjorde jävligt ont, som att den höll på att spricka, utifrån lixom. Skinnet räckte inte till. Och naveln. Den där jävla naveln. Den sa "plopp" och så stod den rakt ut. Det gjorde ont att pilla på den med.

Och jag tänkte att nej, jag kan inte ha ett barn.

Men eftersom jag uppenbarligen var väldigt långt gången i min graviditet var jag ju tvungen att föda detta stackars barnet. Så jag började fundera på att adoptera bort det, för jag ville för allt i världen inte missa någonting av "mitt liv" med festligheter, utbildning, jobb, you name it. Jag ville inte ge upp någonting för livet som växte inuti mig. Jag äcklades lite av det.

Och det skrämmer mig! Att jag kände så! Visst, okänd pappa och ett barn som kommit till sådär hux flux, vem skulle inte bli skrämd? Men ändå.

Jag minns att jag tänkte på Juno. "Kunde hon adoptera bort sitt barn så kan jag." Och jag bestämde mig för att göra det. Och någonstans i detta beslut jag tog var det som att drömfén tyckte att ja, nu är det dags att avsluta drömmen, nu är den fullföljd. Så där slutade jag drömma om min gigantiska mage med utåtnavel.

Kan detta grunda sig i att jag följer Stina-Lees blogg, att jag sett "Danish mother seeking" på YouTube eller bara att jag tycker utåtnavlar är rättså äckliga?

Ps. Tack Angelina som med ett inlägg i sin blogg fick mig att minnas denna väldigt konstiga drömmen och på så sätt kunde dela med mig av den till er. Ds.