Jag tror att Ps. I love you skulle kunna vara den finaste filmen någonsin. Den slår The Notebook med hästlängder och det vill inte säga lite. Faktumet att jag än en gång gråtit mig igenom hela (snarare bara öppnat tårkanalerna och låtit en monsun rinna nerför mina kinder) bevisar att den berör igen. Trodde inte det. Trodde jag skulle hålla mig. Men nej.

Har inte vågat läsa boken än, för vad jag hört så ska den beröra ännu mer, och så brukar det ju vara. Eller ja, läste några sidor, men klarade inte av mer. Så den står där i bokhyllan, knappt rörd. Hör av mig när jag tagit mod till mig att läsa den.