gud vilken tur det är att jag tittar på ps. i love you ensam i mitt vardagsrum och inte på bio. jag minns inte när jag grät såhär mycket sist. jag har tagit en paus för att andas. jag vet inte om jag gråter för att filmen nödvändigtvis är sorglig men jag gör det iallafall. och jag snyftar inte lite, jag tjuter, det kommer ljud ur min mun när jag gråter. hur gick det här till? jag gillar det iallafall, det är skönt.

---

jag vill egentligen inte svära men fy fan vilken fin film! (jag vågar inte ens tänka på hur bra boken måste vara) gråten fortsatte men avtog lite då och då. avslutade dock med tre näsdukar, bara sådär. fin fin fin! se den.



snorpapper