Fan vad trött, arg och ledsen jag blir. Och alltid är det samma person som får mig att känna såhär. Att jag inte lär mig. Att jag ler fånigt och tror att du denna gången ska hålla vad du lovat. Helvete alltså. Efter 14 års vänskap ger jag upp. Jag orkar inte mer. På senare tid har du verkligen bara satt mig längst ner på din prioriteringslista. "Umgås med Petra - vid nödfall" typ. Det är så det känns. Fan vad det gör ont.

Annars har min dag varit jättefin. Köpt en ny klocka bland annat. Men nu kan jag inte alls glädjas åt något. Får väl supa bort allt ikväll. Eller nåt. Eller tänka på att jag ska träffa Honom i morgon. Om det nu blir av.

Vår granne dog dessutom i förrgår. Sven-Åke. Hans fru, Asta, berättade det för mamma och pappa igår. Visst, han var gammal och sjuk, men det är ändå konstigt. Man har lixom alltid hejat och pratat med dom båda ifall man sett dom ute. Begravningen är på fredag. Funderar på att be om ledigt. Hade velat gå dit tillsammans med resten av min familj.