är så trött på att alltid komma i andra hand. men igår sa mamma "men så har det ju alltid varit, och ändå finns du alltid där." är jag inte en bra vän? som tar att bli behandlad som skit och ändå finns där när jag väl behövs? vill bara sätta ner foten och säga ifrån men jag kan inte. inte för att jag vill vara snäll utan för att jag vill vara där för dig. önskar bara du lät mig vara det, lite oftare.

gonatt.