jag kände bara att jag behövde skriva någonting. vad som helst. men jag vet inte vad. det är sådär ibland. det är något som lurar på insidan och utan att veta vad känns det som det måste ut. och jag vet inte vad, men jag känner mig lixom full. (inte berusad utan bara full, full av tankar och känslor.) (det kan oxå vara pizzan som var så god att nästan hela gick ner. usch.) men jag vet inte, det känns som jag behöver göra något. säga något. agera. inte bara sitta och vänta. kanske är det jag som borde skicka iväg ett kärleksbrev. men hur kan man göra det, nu för tiden? "hej, jag gillar dig" och sen vad? får jag ett skratt upp i ansiktet, skrämmer jag iväg dig eller kommer det något bra ur det hela? vad än så vågar jag inte försöka. och varför skulle jag? skulle det ens funka lixom? det är ju inte som om det har funkat förut. och ändå kan jag inte glömma. det är som att vissa känslor alltid stannar kvar. längst in. och när du minst anar det kommer dom fram igen. när du minst anar det. och det kan vara en bra känsla, en obehaglig känsla, en förvånande känsla. vad det än är så går det inte bort. jag antar att det är sådär, med childhood sweethearts. inte för att vi var barn, men yngre. du vet. och du får mig att falla, varje gång jag ser dig. och det är så jävla jobbigt, för jag tror inte du är där för att fånga mig. vi är vänner, visst. men jag är inte bara din vän. du är fortfarande du. och det finns fortfarande någonting där. kanske sitter du hemma och känner samma sak, det lär jag aldrig få veta. för hur ska jag kunna ta reda på det? "hej, vi var kära för rätt längesen, jag tror jag fortfarande är kär i dig, är du kär i mig?" det funkar inte så. vi är för gamla. för rädda. för allt. (för gamla? shit, vad snackar jag om? jag är nitton!) jag önskar bara att jag var tretton igen. bara för att få återuppleva vissa stunder. för det var bra stunder. vissa. som när jag var utanför ditt hus, varje kväll, och vi bara pratade och allt var sådär pirrigt. hela sommaren. eller när våra läppar möttes och det var som elektricitet strömmade genom hela kroppen. bara den enda gången, vill jag uppleva igen. dom sekunderna. eller varför inte återuppleva smset där jag förstod att du kände samma sak som jag. att du blivit kär i mig första gången du såg mig. jag menar, det måste väl betyda nåt? sånt glömmer man inte. jag glömmer inte. och jag hatar det. jag hatar dig. jag hatar mig. förlåt. förlåt.