jag har kommit fram till att jag är två personer. en person är den riktiga jag, den som trivs i sällskapet, pratar och skrattar, är öppen och får folk att lyssna. sen är det en annan människa, som i visst sällskap tittar fram. jag blir tyst, irriterad, tagen för given och trampad på. hur jag ens tillåter person nummer två att existera vet jag inte. men jag vet vad jag måste göra åt det och det är att säga bye bye till vissa saker och människor. men det är lättare sagt än gjort.

det värsta utav allt är att nästan alla vet var problemet ligger, men åh, om saker och ting bara vore annorlunda. det finns så jävla många OM som jag vill radera, saker jag vill ändra på, stora beslut som inte borde tagits.

jag vet att jag hade mått mycket bättre med mig själv om jag varit ärlig mot dig.