jag sitter och lyssnar på soundtracket till amelie från montmartre. jag ler som en fåne. större delen av dagen har det trillat tårar för mina kinder, för det har varit så jävla bra i so you think you can dance och mia michaels är så jävla genialisk och jag kunde prata lika lite som mary murphy efter jag sett neil och lacey dansa hennes (mias) koreografi. det var sinnessjukt vackert och tårarna bara sprutade. sen grät jag för första gången när ett par favoriter åkte ut. och sen tittade jag lite på save the last dance, slutet, och helt plötsligt kunde jag inte se maten jag åt för istället var det tårar i ögonen och jag blev rätt chockad faktiskt. det enda som krävdes var lixom "welcome to juliard" och det slog mig väl lite i magen att jag måste följa mina drömmar. jag vet inte. tårar har det varit, fast på ett bra sätt.