Ibland stannar jag upp och ser tillbaka på mitt liv och tänker att allt var mycket bättre förr. Sen tittar jag mig själv i spegeln och tänker att jag var en annan människa sist jag var brunett, och att jag inte känner mig som mig själv, och att jag är bättre nu. Hur går det ihop? Att människan jag var förr gillar jag inte lika mycket som den jag är nu, men allting var bättre förr än vad det är nu? Det funkar ju inte. Den ekvationen har ingen lösning.

Visst, jag saknar mycket. Många. Men jag vill inte vara någon annan stans är där jag är idag. Det finns alltid saker man vill ändra på, kring allt, men jag är så jävla nöjd jag bara kan bli, egentligen.

Förutom vissa petitesser, men så är det ju.

Det här skulle varit ett klaginlägg men det går ju inte nu, för då motsäger jag mig själv. Så det är väl bäst att sluta nu då, antar jag.

Jag vet ingenting om dig längre, och jag hatar det.

Det är ju helt sjukt hur hjärnan kan påverka drömmar, och vad drömmar i sin tur gör med hjärnan. Ibland känns allt så verkligt och jag vill bara lägga mig ner och dö. Har hamnat i en riktig svacka efter helgen, hur tar man sig ur den? Kommer gå av på mitten om det ska fortsätta såhär.

Ertappar mig själv och skäms. Inte okej att känna så, eller att känna något alls. Ett hjärta av sten ska man ha, eller inget alls. Önskar jag inte kände så mycket.

Well. Inte bara har jag en stor blåsa på trampdynan, jag har även lite feber och ont i halsen. Fantastiskt. Jag behöver verkligen jobba så jag hoppas det är borta till i morgon. All gone. Jag hoppas allt är lite annorlunda i morgon. Söndagsångesten är iallafall. Kanske ersatt med måndagsångest, men ändå lite mer lätthanterligt. Fan, jag hatar dig och mig och oss och det förflutna. Och att det är så lätt men ändå svårt.

How do you leave the past behind when it keeps finding ways to get to your heart?

Fattar inte vad det är som händer. Hatar mina egna tankar och faktumet att jag antagligen aldrig kommer kunna glömma och gå vidare. Fan fan fan fan.