Vi har väl alla tänkt att "vad löjligt att hon / han gråter" när vi ser någon som blivit utburen ur publikhavet på en spelning. Det måste ni ha tänkt. Det är alltid min första tanke. Men man gråter ju för att man har panik, eftersom man blir klämd. Har själv varit med om det. Töntigt nog på Björket när Darin spelade för hundra år sedan. Stod rätt långt fram och brudarna var som galna, drog varandra i håret och spottade på varandra. Jag stod mitt i alltihopa och blev klämd. Kunde inte andas. Hade dessutom öroninflammation och 40 graders feber. Började gråta och blev bortburen. Grät absolut inte för att Darin var bra och jag inte längre fick stå längst fram, eller något sådant. Var rädd bara.

Sen tänker jag, vad konstigt då, att jag inte grät när jag såg Mando Diao 2003 (Tivolirock). Då blev jag nertrampad. Låg på marken under allas fötter. Blev nog för chockad för att gråta. En äldre kille hjälpte mig upp och höll koll på mig hela spelningen sen. Minns inte hur han såg ut, bara att han var snäll och han är för alltid min skyddsängel. Alla människor borde vara som han.

Tittar på Håkanspelningen nu, den från Lund 06. Håkan har blivit väldigt spinkig sedan dess. Spelningen är jätte annorlunda. Nästan alla låtar är "omgjorda". I fredags var det mesta rakt av. Det är mer känsla här. Klubbspelningar är alltid bäst. Mejeriet 10 mars 2006 var bäst. Jag var 17 och orkade hoppa. Mådde fantastiskt.

Men dom har klippt spelningen så konstigt, det jag tittar på är ju från Musikbyrån Live. Man kan inte korta ner en 2½ timmars show till 30 minuter. Helt omöjligt och värdelöst. Minns hur arg jag blev när jag såg det på tv, men fint såhär i efterhand att ha som lite minne, förutom mina 300 bilder jag tog. Nu spelar han Nu kan du få mig så lätt och delar ut rosor. Det är fint.

Andra konserthöjdpunkter i mitt liv är Mando Diao 2007 (Malmöfestivalen) och Mew 2006 (Siesta). Men ingenting slår Håkan, ingenting. Har varit lite off med Håkan på sistone, men jag älskar honom.