Ööööööööhhhhhhhhhhhhhhhhhh (långt, plågsamt stön), vilken jobbig natt jag haft! Efter att Izza och jag tittat på film gick jag hem med vetskapen att jag endast skulle på sex timmars sömn. Det är på tok för lite för mig och väldigt påfrestande för mitt psyke. Därför drömde jag om smittade människor á la I am Legend och sedan kom jobbångesten, varpå jag drömde att jag fick sköta ungefär allting själv och fick panik och till slut började jag gråta när jag inte kommit ut med posten och klockan var över två på eftermiddagen (normal tid, nio / halv tio, förmiddag). Jag var inte direkt sugen på att sticka iväg i morse med andra ord.

Och fan vad det har varit att göra. Dagen har inte varit mycket bättre än natten. Det var mer post än dom senaste veckorna och så va det dubbla lägg med reklam. Dra åt skogen! vill jag skrika åt den. Min runda tog två timmar mer än vad den brukar. Och mitt i alltihopa ringer Lasse och säger att jag måste hjälpa till och dela 31b oxå. Ååååhhhhhhhhhhhhhh! tänker jag och låter lite sur på rösten. Säkert inget han märkte, fiskorv. Så när jag var färdig med min egen tur var det bara att ge sig ut igen. Kul, jättekul.

Dessutom hann jag inte göra eftersändningarna i morse, vilket jag brukar hinna, så när jag sedan var tillbaka och helt färdig, ja då va det dags att börja med det. Hurra! Ibland är det faktiskt väldigt jobbigt. Speciellt när man jobbar 9½ timmar med endast 15 minuters rast då jag tryckte i mig tre mackor. Je suis HUNGRÍ!

Vad vill jag få ut av detta då? Jag vill att ni alla ska tycka synd om mig. Gärna klappa mig på huvudet (fast än mitt hår är flottigt, det bryr ni er inte om, inte när det är såhär synd om mig) och hyscha och säga "Såja såja, det blir snart bra igen" samtidigt som ni gungar mig i famnen.

Låter väl fint?