Vår nya granne förändrade allt

Den här händelsen ligger ett par åt tillbaka i tiden. Den förändrade livet för oss alla i vår trappuppgång och sätter fortfarande sina spår.

Jag hade bott i fastigheten i cirka 10 år. Jag kände överhuvudtaget inte någon. Visste inte vem som dolde sig bakom dörrskyltarna med Sjöberg, Nyberg, Andersson och så vidare. Det är ofta så med fastigheter med hiss. Man blir helt anonym, dessvärre.
Nog funderade jag ibland vem det var som spelade så vacker pianomusik eller vem det var som ibland började spika när det var läggdags. Men jag var inte så nyfiken att jag tog reda på det. Jag levde vidare i ovisshet. Men så en dag förändrades allt och fort gick det.

Jag var på väg ut en dag och stötte på en ung man. Han stannade, räckte fram handen och sa:
- Hej, jag heter Jonas och ska flytta in på 3:e våningen. Bor du här?
- Ja, sa jag, jag bor på 5:e.

Sedan berättade han att han skulle renovera och hoppades att vi inte skulle bli alltför störda. Han var lite vilsen hur han skulle gå tillväga med renoveringen. Jag bjöd in honom att vid tillfälle se hur vi hade gjort i samma lägenhet. Och det dröjde bara någon dag innan han ringde på och gjorde sin inspektion och fick många tips. Sedan satte han sig ner och pratade och det visade sig att han hade bekantat sig med de dlesta hyresgästerna i trappan. Han visste mer om dem än jag efter tio år. Han visste att Lindströms på 1:an skulle flytta till våren, att Olofssons hade en dotter i USA som de skulle besöka till sommaren, att fru Sjöberg kände sig mycket ensam sedan hennes man dött, att änkeman Nordström hade varit skräddare, att han inte ville ha hemtjänst och att han hade lite problem med matlagningen och så vidare. Jag var förbluffad!

Efter några dagar kom det en lapp i brevlådan: "Kära grannar! Jag heter Jonas, bor på 3:e våningen och ska renovera. Hoppas ni inte blir alltför störda av det. På tisdag kommer vi att borra mellan 10 och 12."

Vad blev följden av detta. Jo, alla blev väldigt välvilligt inställda till Jonas och ingen klagade. Efter någon månad var han klar och vi fick ett nytt brev: "Kära grannar. Nu är jag klar och nu får ni komma och titta. På tisdag kväll klockan 18 bjuder jag på glögg." Och alla kom! Och vi lärde plötsligt känna varandra.

Efter några månader hade allt ändrat sig och vi var som en enda stor familj. Gamle skräddare Nordström hade tagit ner sin gamla symaskin från vinden och lagade Jonas trasiga byxfickor, satte nytt blixtlås i fru Petterssons jacka och i gengäld bjöd hon honom på middag. Ryktet spred sig och snart var herr Nordström fullt sysselsatt med att lägga upp kjolfållar eller lägga ner. Som tack blev han ofta bjuden på middag alternativt en pyts ärtsoppa eller rotmos vid dörren.

Gamla lärarinnan Solman och fru Sjöberg beslöt att dela på dagstidning och veckotidningar, så nu sparar de en slant. Dessutom blev de bästa väninnor och tar långa promenader tillsammans i den närbelägna parken. Ingen av de hade vågat gå ut ensamma tidigare!

När lilla 5-åriga Lisa blir sjuk får hon vara hos tant Solman och hennes mamma behöver numera inte stanna hemma från jobbet. Så småningom började tant Solman lära Lisa spela piano. Så nu kan man höra mer än fröken Solmans pianospel.

Det unga forskarparet, som bor under mig, behöver inte längre fara iväg med sin lilla hund tidigt om morgnarna! Numera tar änkefru Lund hand om den och på köpet får hon nyttig motion och många nya vänner.

Nu ska dessvärre Jonas flytta till grannstaden och det beklagar vi alla. Men vi ska ha stor avskedsfest för honom. Egentligen borde sådagan som Jonas flytta ofta. Då skulle kanske många stängda dörrar öppnas till fromma för många, tror jag.