jag saknar våra pratstunder. och när jag säger våra har jag två personer i åtanke.

nr 1 är en vän sedan länge, en alldeles underbar vän som jag tyvärr glidit ifrån. vi tappade varandra lite då och då förr oxå, men när allt blev skit hittade vi tillbaka, pratade, tröstade, lyssnade. sist jag mådde skit hade du inte tid för mig. du har sällan tid. jag har alltid tid för dig och jag önskar att du kände detsamma. det gör du kanske, men du kanske inte kan? vad vet jag... jag saknar dig iallafall, fruktansvärt mycket.

nr 2 är en rättså ny vän, fast ändå inte. vi pratade dygnet runt ett tag, speciellt sommaren 2005. jag berättade om allt i mitt liv, kanske för att jag kände att jag kunde lita på dig, kanske för att jag visste att du inte kände någon som jag känner. jag berättade om mina pinsamheter och vi skrattade tillsammans. det var så grymt längesen jag hörde din röst. jag har glömt bort hur den låter och det gör lite ont i bröstet...

varför blir det såhär då? varför kan man inte hålla kontakten som vanligt? "man växer ifrån varandra" säger många. kan man inte växa tillsammans istället?

hade jag bara vågat ta upp telefonen och ringa hade jag gjort det direkt...