good air in, bad air out...

det var ett tag sen minsann, men jag känner fortfarande samma sak. iallafall oftast. vi har våra stunder men det är absolut aldrig som förr. det blir aldrig som förr.

min framtid är frågetecken och jag blir utfrågad hela tiden och vet inte riktigt vad jag ska svara. "san javier" skriker mitt hjärta och det är nog dit jag vill mest. värme, spanska, släkt. jag vill växa, jag vill uppleva, jag vill utvecklas. jag vill bli mer jag, jag vill vara säker på mig själv, jag vill kunna klara mig själv, stå på egna ben. hur ska jag annars kunna ta hand om en annan människa? innan jag ens kan ta hand om mig själv? det är det jag måste göra först. ta hand om mig själv.

san javier, san javier. det är rätt nära till santiago de la ribera. jag skulle kunna köra dit. och bara andas, titta och minnas. gråta och bada med farmor. mamma sa att vi skulle göra det. "i sommar ska vi bada med farmor." det blev aldrig av. det har aldrig blivit av. det är sju år sen nu. sju år. och jag saknar henne varje dag. och det gör så ont varje dag, att det hade kunnat vara annorlunda. pappa hade kunnat vara annorlunda. mamma, henrik, jag. våra somrar hade kunnat vara annorlunda. jag hade kunnat fly, som förr. jag hade sluppit regn, ensamhet och tjat. jag hade sluppit konfrontationer och samtal.

jag undviker det samtalet varje dag. jag vill skrika ut till dig att jag inte klarar av det. men hur ska jag kunna göra det? det är lätt egentligen, men jag är inte som du. även om du kanske förtjänar det så kan jag inte såra dig på det sättet. men jag behöver ha det samtalet med dig. och jag blir påmind varje dag.

jag behöver tid för mig själv. jag behöver tid tillsammans med andra människor. jag behöver tid med dom jag tycker om. bryr mig om. dom jag saknar. dom jag kanske aldrig kommer ha samma kontakt med som förr, hur mycker jag än vill. jag saknar dig och dig och dig och dig. en av er är långt borta, det är som om vi aldrig mötts. en annan bara ett par hundra meter. och det är nästan det jobbigaste. och utanför Din dörr står jag varje dag. varje dag. och jag vågar aldrig ringa på, det blir aldrig som förr. och sist men inte minst, du du du. vad hände med oss? jag var ju bäst och du ville aldrig mista mig. det gör du aldrig heller men jag tror jag har mist dig.

och jag är ledsen för det. för allt. för hur det har blivit. jag är ledsen.